Bonnard som fotograf

(Publicerade i Hjärnstorm tema fotografi nr 78)

När jag först fick syn på målaren Bonnards foto av två barn, fick jag känslan av att plötslig vara i samma ålder som de avfotograferade. Det förbryllade mig. Något sådant erfar jag inte ens när jag tittar på fotografier av mig själv och anhöriga från min barndom. Snarare brukar jag hamna i ett reflekterande tillstånd där jag utifrån mitt vuxna jag iakttar och minns mig själv och min familj sådana vi en gång var. Men när jag ser på Bonnards bild erhåller jag en fysisk känsla av att åter vara barn och av att stå och titta på några jämnåriga med samma proportioner, samma stora huvuden och knubbiga armar. De två är av min egen sort till skillnad från de vuxna med sina långsträckta kroppar och små huvuden flytandes högt ovanför mig. Däruppifrån tas de flesta barnfotografier med sökaren vänd snett nedåt. Dock inte denna gång: här har kameran fått sjunka ned till de avfotograferades ögonhöjd. Och med ens är man där, som om barndomen bara var en fråga om höjd. Bildens två barn förvandlas till tre.
                      Vad berättar bilden? Om bildens tredje person är iakttagaren känner sig kanske de övriga två olustiga. Talet tre är problematiskt. Den tredje stör alltid, som när man var liten och stötte på en kompis som lekte med en annan kamrat. Hade man träffat en av dem hade blickarna genast mötts i en gemensam fråga: vad ska vi göra. Nu måste alla tre först förhandla. Och flickan till vänster vill inte leka det som pojken till höger just föreslagit. Eller så har pojken till höger gjort något dumt tycker flickan, som är jättearg och vägrar möta hans blick. En bra bild lånar sig oftast till olika tolkningar. Man kan se det stora tomrummet som upptar mer än hälften av bilden som en blank tankebubbla. Där föds bildens berättelse på nytt var gång någon tittar på den. De betydelsebärande figurerna är utträngda till marginalen. Flickans blick leder nedåt ut ur bilden, men pojkens möter upp och riktar uppmärksamheten tillbaka in mot bildens tomma centrum.

Vilket konstnärligt medium konkretiserar bättre än fotografiet begreppet tid? De två barnen är förevigade i en exponering. Samtidigt har de avbildades egen biologiska klocka oavbrutet tickat vidare. Barnen har nu passerat alla åldrar. Om de inte är över hundra år gamla är de döda. Betraktaren påminns om att hon var, är, och en gång skall bli. Leonardo da Vinci studerade ingående camera obscurafenomenet. Möjligen låg dessa erfarenheter till grund då han skrev ned följande:

  ”Ögonblicket är tidlöst. Tiden uppstår genom ögonblickens rörelse, och ögonblicken är tidens ändpunkter ... Se på ljuset och begrunda dess skönhet; slut ögonen kort och titta på det igen: det du nu ser är inte vad du såg förut, och det du såg förut finns inte längre.”