Begravning i Senlis

(publicerad i Hjärnstorm nr 80)

Nils von Dardels Begravning i Senlis har en inbyggd tidsaxel. Den dödes följe rör sig från vänster till höger tvärs över målningen. De sörjande går både framför och bakom likvagnen, visar var den varit och varthän den är på väg. Tåget har startat invid kyrkan till vänster i bilden, kistan passerar i det avmålade ögonblicket skuggan under några träd i mitten, medan processionens främre del redan hunnit ut i solen igen vid begravningsplatsen till höger.
    Tittar man närmare på grenverket ovanför kistan ser man att det liknar ett kyrkfönster. Begravningsgudstjänsten som innan ägt rum i kyrkan blir därigenom en verksam del av bilden. Skimret genom trädgrenarna understryks också via den varsamt inlagda metaforen. Målningen öppnas också upp. Läser man en dikt bildas en inre bild. Så också när du ser Dardels målning eftersom dess beståndsdelar refererar utöver det de direkt avbildar. Skuggan under träden är skugga och ljusskildring, men väcker också associationer, exempelvis till de svartklädda figurernas sorg över den de mist. Mörkret är dock tillfälligt. Tiden, här påtaglig genom begravningstågets rörelse, går inte att stoppa. De svartklädda runt kistan kommer strax att vara framme i ljuset vid begravningsplatsen där de längst fram redan är. Och begravningståget sträcker sig egentligen än längre. Gravstenarna har samma storlek och färg som människorna längst fram. Deras vita ok gör dem i sin tur mycket lika stenarna. Alltsammans kan ses som en bild av hela vår livsresa. Vi föds, kommer in i ljuset till vänster, går i skuggan under grenverket och försvinner bort i ljuset över kyrkogården.
   En sliten sanning är att det inte kommer an på vad man skildrar utan hur. Det går att vända på det och säga att hur man berättar säger mycket om vad det egentligen är man berättar om. Det är ingen gråtrist jämmerdal vi föds in i hos Dardel utan en bedövande vacker och lekfull, det framgår av hur målningen är gjord. Och om det finns sorg i tavlan, det är ju trots allt en begravning som avbildas, så finns där ingen dödsromantik eller sentimentalitet. Snarare präglas bilden av livfullhet. Och humor. Det finns något dråpligt hos processionen, den spårar nästan ur och snubblar på Chaplinvis när den övergår i gravstenar. Tavlan verkar vilja säga att livet helt enkelt är sådant, oberäkneligt som ett fotsteg över en kantsten man inte sett.

Vad menade Dardel med sin bild och vad lägger jag till? För mig som betraktare är det på sätt och vis ointressant. En levande bild fortsätter sitt liv hos den som tar del av den, alltså i min tolkning och de tillägg jag gör när jag upplever målningen. Men det kan ändå vara intressant att fråga sig om Dardel var medveten om att grenarna av någon skulle komma att tolkas som ett kyrkfönster när han gjorde dem. Det är troligt men inte säkert. Precis som orden verkar födas på tungan när man behöver dem, på samma sätt föds en målad yta när man gör den. Man kan ha tänkt igenom det man ska göra, dock måste det tänkas på nytt i tillblivelseskedet. Och för att gestaltningen ska bli levande krävs det att man är i kontakt med fler delar av sig själv än de som befinner sig inom medvetandets ljus.