Den egna rösten
(Del av längre text publicerad i Hjärnstorm nr 74-75 2001)
När jag gick sista året på konsthögskolan i Umeå spretade min ateljé åt många håll. I ena änden stod ett staffli med målningar i olika stadier, i andra en trattformad rumskonstruktion och intill den en himmelsblå duk med några påmålade moln som sakta rullade på två valsar drivna av en elektrisk motor. Längs långsidorna hängde fotoserier som jag bearbetat med reprokamera. Jag var inne på för många vägar och kunde inte gå alla samtidigt, åtminstone inte till avgångsutställningen.
Vid den här tiden tittade jag en del på det Dan Wolgers gjorde. Speciellt objekten intresserade mig. Därför skrev jag upp mig på listan när han var gästlärare. Wolgers besökte min ateljé, tog god tid på sig, gick tyst omkring och sade till sist:
”Du sysslar med lite av varje”.
”Ja, men mest har jag målat. Periodvis det senaste året har jag dock inte kunnat. Då har jag fortsatt med objekten och fotografierna. Har du målat?”
”Inte speciellt mycket. Jag har aldrig kommit på något sätt att förhålla mig till måleriet.”
”Varför måste man ha ”ett” förhållningssätt? Har vi ”ett” förhållningssätt nu när vi diskuterar?”
”Det tycker jag nog vi har. Just nu är mitt förhållningssätt lärarens och ditt elevens. De ligger åtminstone över alla andra.”
Wolgers bytte ämne genom att ställa en fråga om en av mina saker. Samtalet kom igång. Men eftersom jag var kluven till vad jag för tillfället höll på med försökte jag ibland styra över samtalet till Wolgers egna objekt. Wolgers sa att han åtminstone för tillfället inte ville ”tillverka” något själv, det tjänade varken han eller betraktaren på. Istället kombinerade han olika föremål som gav honom associationer. Han sa också att han ville bort från det visuella och att så mycket som möjligt av konstverket istället blev till i huvudet. På min följdfråga om han inte då arbetade mot sitt medium, det vill säga raderade ut sina möjligheter att uttrycka sig, svarade Wolgers att han inte var säker på att det gick fullt ut, men att han ville pröva hur långt det var möjligt. Samtalet med Wolgers varade hela förmiddagen. Det var sakligt och torrt, men inte bara. Resonemanget om att förlägga verket i huvudet kom vi in på efter att Wolgers föreslagit att jag skulle vända min rumsinstallation mot väggen så att man inte såg den, bara allt arbete som låg till grund för att få till alla perspektiviska förkortningar. ”Kalla det Andra Sidan! Eller Rummet på andra sidan? Eller kort och gott Döden!” Jag var road. Installationen förlorade inte på att man skrattade åt den. Tvärtom. Det öppnade upp och jag fick lust att fortsätta arbetet med den.
Efter lunchen satte jag mig på ett kafé, skrev ned samtalet i några stolpar och försökte formulera vad jag försökte göra och vart jag ville komma. Anledningen till att jag prövade mer torra uttrycksformer som fotografi var att jag ville ”slippa min röst”. När jag såg på mina målningar kände jag samma obehag som när man på en bandinspelning råkar få höra sig själv. I molnmaskinen och fotografierna minimerades det egna tilltalet. Det var också något som jag gillade hos Wolgers, hur han tycktes komma runt den egna rösten utan att vara opersonlig. Den intellektuella lekfullheten i hans verk attraherade mig också. Det provokativa draget var jag mer kluven till. Men utgick man från Schillers idé 1 att konst är ett sätt att stärka alternativt återupprätta kontakten mellan jaget och omgivningen fick även det draget hos Wolgers en mening. En provokatör manipulerar fram reaktioner. Det är ingen nackdel om provokatören själv är kall och beräknande. En framgångsrik provokatör kan mycket väl befinna sig i ett tillstånd där egna känslor inte är tillgängliga fullt ut. I brist på dessa kan han använda sig av den provocerades. Wolgers hade hållit en gästföreläsning på konsthögskolan. En förvånande stor del ägnade han dock åt de olika motreaktioner han utsatts för då han som bidrag till en samlingsutställning sålde två av Liljevalchs soffor. Han förklarade bland annat varför aktionen Trollhättans konsthall * nyss utsatt honom för var ”fullkomligt idiotisk”. Dan Wolgers menade att han alltid tog ansvar för sina aktioner. Det skulle aldrig falla honom in att göra en soffstöld från ett museum som inte bjudit in honom att just då göra ett verk. Trollhättans konsthall hade inte fått någon inbjudan av honom att använda hans namn. Wolgers var mer än arg. Men Schiller hade nog sett det som att Wolgers provokativa hållning varit fruktbar eftersom den skapat en motprovokation. Därigenom hade kontakten stärkts mellan konstnärens (Wolgers) kännande subjekt och det omgivande (här representerat av intendent Vogel-Rodin). I slutet av föredraget var det också en elev som påpekade det absurda i att Wolgers verkade så känslig för provokationer när det var en så viktig del i hans egen konst. Wolgers verkade först ställd, men svarade efter ett par tysta sekunder att det inte går att se sig själv och att det väl är därför folk går i terapi.
Anteckningsboken där jag noterade samtalet med Wolgers använde jag vid den här tiden huvudsakligen till att skriva ned drömmar. Jag hade en tanke om att försöka utnyttja dem i ateljén. Särskilt var det en dröm som sysselsatte mig vid den här tiden. Jag hade haft flera olika versioner av den. Dessutom hade jag fått ett stencilhäfte av en psykologistuderande som handlade om olika ”arketypiska drömmar” med påföljande kommentarer.2 Där återfanns faktiskt min återkommande dröm. Stencilhäftets version var ungefär följande: Man står framför exempelvis ett höghus eller ett berg, som man sedan klättrar uppför till dess topp, alternativt tar hissen och kliver ut på byggnadens tak. Väl uppe ser klättraren vida omkring. Ofta finns en stad inom synhåll. Där myllrar människor runt sysselsatta med olika saker. Drömmaren däremot är alltid ensam, passiv och iakttagande. Himlen är oftast klarblå och sikten knivskarp. I vissa fall slutar drömmen här, i andra får man syn på någon aktivitet som intresserar en. Med ens är man nere bland dem som sysslar med den, ibland först efter mödosamt klättrande och forcerande av diverse hinder. Enligt häftet kunde man tolka drömmen på följande sätt: Berget är jaget. Vid klättringen ser man inget annat än berget, sitt jag. I det ögonblick vandraren når bergets topp har han tagit sig upp ur sitt jag, befinner sig högre än sig själv, är objektiv men inte längre ett handlande subjekt. I gengäld ser han klart, objektivt. Nu kan han vända sig ut över landskapet där hans vardag utspelas och iaktta det flöde av händelser som där försiggår. I den stund han gör ett val, till exempel vilket yrke han ska ägna sig åt, lämnar han objektiviteten på bergstoppen och är nere i folkmyllret och den subjektivitet som är motorn vid aktivitet.
En annan konstnär som jag tittade mycket på under den här tiden förutom Wolgers var Dick Bengtsson. Hans målningar förbryllade, men hade en dragningskraft som påminde om den mina egna drömmar hade på mig själv när jag försökte skriva ner dem. En av de målningar som intresserade mig var Bergsvandrarna. I den ser man tre scoutliknande ungdomar gå uppför ett alplandskap. I sina ryggsäckar bär de varsin abstrakt modernistisk målning. Dick Bengtssons bild har någon sorts förbindelse med den problematik den här drömmen behandlar. Är det någonstans abstraktionerna hör hemma så är det på bergets topp dit vandrarna verkar vara på väg. Nu är man visserligen alltid ensam på bergstoppen i ”arketypdrömmen”. I Dick Bengtssons målning är vandrarna tre, men de har heller ej ännu nått toppen. De verkar gå mot något som för både dem, betraktaren och målningens upphovsman är okänt.
Oavsett tavlans verkliga innebörd (någon definitiv sådan finns naturligtvis inte) så spelade den en roll för mig där jag satt och funderade på kaféet. Efter raderna med Wolgers svar på min fråga om han målat mycket, nämligen att han inte hade gjort det eftersom han inte kunnat hitta något förhållningssätt till måleriet, skriver jag om Dick Bengtssons Bergsvandrarna och den arketypiska bergsdrömmen.
Om objekt och foto lockade för att jag där slapp min röst, så var ju ett annat alternativ att helt enkelt strunta i den. Det verkar Dick Bengtssons tämligen stillösa och orena målningar göra då och då, men inte alltid. Jag tyckte Dick Bengtssons bilder tillät sig att samtidigt gå uppför och neråt på det symboliska berget. De går neråt i sitt subjektiva tolkande av idéer som till sin karaktär är transcendenta och vill uppåt. Detta attraherade mig såsom en större frihet. En sådan är naturligtvis i sig inte liktydig med en större konstnärlig kvalité (oftast tvärtom), men frågor som bra och dåligt tappade plötsligt sin mening. Jag kände bara en stor lust att måla och bestämde mig för att lägga fotograferandet och installationerna på hyllan.
Fem år senare hade jag en längre period då jag kände leda så fort jag kom in i ateljén. Vid samma tillfälle stötte jag ihop med Mikael Richter, en gammal studiekamrat från Umeå konsthögskola. Han höll på med en pjäs för teveapparater vända i ring mot varandra runt ett bord. En apparat i taget slogs på, ”sa” en snutt ur ett nyhetsprogram, en annan svarade med en testbild osv. Testbilden fascinerade mig något oerhört. Jag tyckte jag aldrig förr sett en testbild. Samma vecka drömde jag att jag befann mig i ett höghus av sextiotalssnitt. Det var natt men eftersom det var sommar var solen redan uppe. Jag tittade ned över en innergård som var sluten från alla håll av strama höghuslängor. Inga människor syntes, det var tyst och absolut stilla, ingen vind rörde i löven på de små nyplanterade träden. Av någon anledning plockar jag upp mina färger och målar en testbild över hela fönstret. Utsikten försvinner men solen utanför skimrar igenom och gör att färgerna lyser i rummet som nu är dunkelt. Enda ljuskällan är min målning. Så småningom blir det tråkigt med testbilden och jag öppnar fönstret och ser ned över innergården igen. Nu är det morgon och den är full med människor. Det finns en sandlåda där ungar leker. Vid ett grillbord i form av ett cementrör med järngaller grillar några vuxna. Jag själv går ned och tar anställning som vaktmästare, går till trädgårdskjulet efter en räfsa och börjar kratta löv.
Efter den här drömmen satte jag igång att arbeta igen, målade testbilder, bland annat en målning där det gick att öppna testbilden som ett fönster bakom vilket det fanns en innergård. Så småningom associerade jag ihop min första testbildsdröm med Dick Bengtssons Bergsvandrarna och den arketypiska drömmen om berget. Jag tyckte jag på något sätt förstod min plötsliga testbildsvurm. Samtidigt blev motivet ointressant och jag började måla andra saker.
*(Konsthallens intendent Göran Vogel-Rodin hade gjort en affisch där det stod ”Stölden som konstform” över en bild av den just då från Moderna Museet stulna Picassotavlan Källan. Inunder hade han satt Dan Wolgers namn, som samtidigt var aktuell med soffstölden från Liljevalchs. Affischen var gjord till en installation Göran Vogel-Rodin hade gjort och som bestod av tre tomma rum. I passagen mellan det första rummet från entrén räknat och det nästföljande stod en uniformsklädd vaktmästare och delade ut en lapp där det stod ”Vi är alla bestulna”. I det mellersta rummet hängde en reproduktion av en teckning Picasso gjort som förlaga till målningen Källan. Det innersta rummet var avstängt med en skärm, varigenom man hörde ett entonigt mumlande ljud
Noter
1. Om naiv och sentimental dikt Schiller 1795
2. Tyvärr har jag tappat häftet, men det var en uppsats av en som av texten att döma hade ett passionerat förhållande till Carl Gustav Jung.