Konstscenen

(publicerad Konstperspektiv nr 1 2001)

Vi säger att en kritiker retoriskt inleder en recension med att hävda att det inte går att måla, att måleriet spelat ut sin roll i en tid där de nya medierna utgör en så påtaglig del av vår vardag. Denne kritiker med gedigen filosofiutbildning menar naturligtvis inte att det inte går att måla alls, han nyanserar sin ståndpunkt med ett exempel: konstnären X som just ställer ut på ett galleri prövar måleriets gränser och undersöker vad som är måleri. X låter sina monokroma målningar kontaminera rummet, glida över till att bli en tapet på väggen och en matta på golvet. Kort sagt tänjer konstnären sitt måleri på ett nyskapande sätt. Artikeln avslutas med några lovord om X:s utställning. Detta är engagerad nyskapande konst, menar kritikern.
När man läser min uppdiktade kritikers recensioner vill man ofta kommentera och ställa frågor. Anledningen till varför t.ex. barnbilder ter sig så vitala är ju att barn tänjer och undersöker sina redskap. Samma förhållningssätt har utmärkt god västerländsk konst haft genom alla tider: att den prövar och undersöker sina medels förmåga i förhållande till det den vill förmedla, det gör såväl Goya och Cézanne som Öyvind Fahlström och Andy Warhol. Men både barnbilder och mer mogen konst brukar också ha ett ärende. Andy Warhols soppburkar kan bland mycket annat sägas ge uttryck för alienationskänslor. Säkert har också konstnären X ett ärende med sin utställning utöver att han vill vara nyskapande, det är bara det att jag inte riktigt kommer på vad när jag i vandrar runt i den med kritikerns recension i ena handen (galleristen har låtit kopiera upp några ex. som ligger i plastfickor i en fönsternisch). Jag skulle ha önskat att kritikern utförligare belyste själva anledningen till varför konstnären X ansett sig tvungen att kliva utanför den praktiska spännramen. Vidare funderar man över kritikerns förhållande till sitt eget språk. Även om man inte alltid förstår kritikerns tankekedjor, så läser man honom gärna. Han är en god stilist som klart kan formulera sina ståndpunkter, genomtänkta eller ej. När kritikern skriver sin artikel, vad är då viktigast för honom: att vara en nyskapande ordkonstnär eller att förmedla sina upplevelser av den konst han recenserar? Går det över huvud taget att vara nyskapande om man koncentrerar sig på att vara nyskapande istället för att fokusera på det man vill säga?

Vi tar ytterligare ett påhittat exempel som berör samma problematik: Konsthögskoleeleven Y deltar i ett seminarium kuratorn Z håller om begreppet tid. Kuratorn ska till våren kurera den årliga elevutställningen. Tid kommer att vara det samlande temat. Eleven, som med sin långa förberedande utbildning innan han kom in på konsthögskolan har lärt sig att intuitivt uppfatta vad olika pedagoger premierar, förstår att kuratorn kommer att uppskatta om han gör något som är enkelt och tydligt och därför kan bli en bra byggsten gentemot andra verk i kuratorns "öververk", d.v.s. utställningen. Visserligen tenderar sådana verk att bli ytliga och endimensionella, men i det här fallet förstår konstnären på ett omedvetet plan att detta snarare är en fördel eftersom det lämnar plats för kuratorn. Med sin teoretiska utbildning och vältränade verbalitet kan han då i katalogförordet lägga till de komplikationer och mångtydigheter som gör att bild (Y:s konstverk) och text (Z:s katalogförord) tillsammans ger ett komplext och intressant intryck. Eleven känner sig inspirerad, funderar i flera dagar och kommer så på vad han ska göra. Vid seminariets avslutande genomgång presenterar han sin idé för kuratorn. Han ska samla snö och lägga i sin frysbox. Vid elevutställningen i slutet av maj ska han sedan skriva: "DEN SNÖ SOM FÖLL I FJOL..." med bokstäver formade av snö på utställningshallens golv. Sedan får alltsammans smälta bort tills det bara blir kvar en pöl på parkettgolvet, som då blir fuktskadat. Härigenom bildas ett märke efter skulpturen, ett spår efter något som redan varit. Kuratorn uppskattar verkets genomtänkta koncept och reserverar en stor yta intill utställningshallens entré åt eleven.
Men när det gått någon månad och konsthögskoleeleven sitter ensam i sin ateljé blir han emellertid besviken på sitt ännu ej utförda verk. Han tycker att något fattas. Tillslut kommer han på att anledningen till att han tidigare tyckte så mycket om sin idé, var att den korresponderade med ett parti i en av kuratorns föreläsningar. När nu föredraget inte längre är lika aktuellt för honom smälter idén ihop. Eleven blir deprimerad, han undrar vad han egentligen håller på med och tänker på alla studielån som han gjort av med för att komma till denna punkt. Sedan kommer han att tänka på att han faktiskt går en akademisk utbildning och att han håller på att bli en akademisk konstnär. Han drar sig till minnes att vad som ofta utmärkt akademisk konst i alla tider är att endast de som har kunskap om aktuella akademiska frågeställningar kan förstå den. Dessa frågeställningar är som en kokande gryta. Den som skaffat sig en sådan kan doppa ned ett föremål och när han sedan tar upp det skimrar det av kristallartade referensmarkörer utfällda ur grytans soppa - dock bara för dem vilka besitter de rätt kalibrerade akademiska glasögonen. Och, tänker Y, här ligger också faran för den som hyser långsiktiga akademiska ambitioner: den akademiska konstens livstid är begränsad till den tid de texter den refererar till är aktuella hos den akademiska publiken. Men om jag inkorporerar partiet i kuratorns föredrag i mitt verk, då måste det fungera även för dem som ej hört Z:s föreläsning, tänker Y.
Som tur var hade Y en stor frysbox som rymde ovanligt mycket. Han fraktade ned snön till konsthögskolan i några kylväskor och lånade en av konsthögskolans videokameror som han hängde upp i taket i sin ateljé. Därefter skrev han, samtidigt som filmkameran gick, hela det aktuella partiet av kuratorns föredrag med snöbokstäver som han formade med sina händer. Det färdiga resultatet blev visuellt mycket intressant. På videon kan man se hur meningarna först skapas och sedan smälter på det allt slaskigare ateljégolvet samtidigt som Y:s fingrar får en allt mer blålila karaktär.
När det i slutet av maj är dags att ställa ut känner sig eleven mycket nöjd. Han har hyrt en videoprojektor och tänker projicera sin videofilm på den plats som kuratorn Z reserverat åt honom. Z blir emellertid både arg och oroad när han får se Y:s arbete. Dels blir det oordning i Z:s utställningsplan, dels är Z osäker på om eleven är ironisk gentemot hans föreläsningsserie. Z beslutar sig för att ta tillbaka den rekommendation han givit till universitetets konstfakultet att ge eleven Y ett stort stipendium. Men medan han promenerar till konstfakulteten för att få tag på den professor som beslutar i ärendet, så ångrar kuratorn sig. Z inser att hans egen text vunnit i komplexitet genom elevens oväntade tilltag att skriva den i snö. Han minns från sin studietid en lektion i praktisk filosofi där man hade diskuterat skillnaden mellan en filosof och en intellektuell. Den intellektuelle är lärd och diskuterar enligt ett fixt system. Exempelvis undervisar den intellektuelle sina filosofistudenter i logikens symbolspråk. En filosof däremot formar nya tankar och hittar på nya symboler. I den stund den intellektuelle börjar förhålla sig fritt till sin lärdom är han alltså filosof. Kuratorn känner sig inspirerad av elevens självsvåldiga förhållande till hans text, vilken egentligen är ett referat från en föreläsning om två franska sociologer som han bevistade för ett tag sedan. Z känner att han själv inte bara är en intellektuell utan också en filosof. Han tror sig redo att formulera egna tankar om begreppet tid. Kuratorn låter sin rekommendation av eleven Y stå kvar. Han bestämmer sig också för att ta med Y till biennalen som han ska kurera i staden Å nästa höst.
Man kan säga att Y och Z i mitt uppdiktade exempel hade ömsesidig nytta av varandra, inte minst kariärsmässigt då Y fick sitt stipendium och Z hittade en bra medarbetare till nästa projekt. Och med lite tur kanske t.o.m. Y:s konstverk skulle visa sig vara gångbart och begripligt även för de som inte bevistat Z:s seminarium. Men det skulle också kunna vara så att kollegor och en större konstintresserad allmänhet redan hunnit tröttna på företeelsen två speglar vända mot varandra.
(publicerad i Konstperspektiv 2001)