Om konsten att vara en egen individ

(publicerad Hjärnstorm nr 73)

Järnvägsvagnen är helt tom förutom en kavajklädd man som läser en engelsk tidning. Jag sitter nedsjunken i en stor fåtölj med breda armstöd. Mitt emot sitter pappa böjd över sina papper, biter på pennan och skriver då och då i manuskriptets marginal. Resan är lång. Ögonlocken tynger och jag tappar greppet om boken jag läser. Järnvägsstolparna som blixtrar förbi ger skuggor som far genom vagnen. Jag försöker blinka i takt med dem, men det går aningen för fort för att det ska kännas bekvämt. Pappa tittar upp. ”Vad gör du?” säger han efter att ha iakttagit mig en stund. Jag slutar blinka och låtsas som om jag inte hört frågan, tittar ut genom fönstret och fastnar på min spegelbild som är svagt synlig om man fokuserar på fönsterglaset. Då blir landskapet, eller snarare träden intill spåret, till en grumlig grön ström. Pappa tittar frågande ytterligare ett tag, sedan försvinner han tillbaka in i sina papper.

Hotellfoajén är stor. Inte många är där. Då och då kommer någon in genom svängdörrarnas karusell. Pappa försvinner ut till den väntande taxin som hotellportiern beställt. Jag går bort till baren och köper en läsk och sjunker ned i skinnsoffan som prasslar mot byxorna. Läser lite i tidningarna som ligger framme. Sedan går jag upp på rummet till min bok, men jag är trött även nu och meningarna trasslar ihop sig. Medan jag borstar tänderna ser jag ut genom fönstret. Hotellet måste vara en av de högsta byggnaderna i staden och vårt rum ligger på den översta våningen. De stora panoramafönstren är fyllda av ljuspunkter, det är bilarnas strålkastare som rör sig i strömmar, stannar upp och sätter sedan fart igen.

Vaknar till av pappas skrivmaskinsknatter. Tittar på min armbandsklocka. Visarna står på fem. Pappa har kasat fram skrivbordet till fönstret. Persiennen har han fällt ned och vinklat en aning så att ljuset faller in i sneda ränder på honom och golvet intill. Jag somnar om, gillar att sova till pappas skrivmaskin. När jag vaknar igen sitter pappa och äter frukost medan han korrekturläser. Ansiktet är spänt, koncentrerat. Jag vet att det är omöjligt att prata med honom så jag häller upp den varma chokladen som han beställt åt mig och plockar åt mig morgontidningarna som ligger i ett hörn på frukostbrickan.

   Efter att pappa läst in sitt manuskript per telefon till redaktionen förändras hela hans kropp. Det spända ansiktet mjuknar, vecket mellan ögonbrynen försvinner, huvudet som varit lite framskjutet flyter upp. Han ser en decimeter längre ut. Pappa är glad och pratar och pratar. Jag lyssnar. Vi går ut på stan och äter. Sedan promenerar vi tillbaka till hotellet längs en allé. Det är vår och knopparna har blivit så stora att de snart kommer att spricka. Solen värmer i ansiktet men så fort vi kommer in i skuggan från något hus känns luften rå.

   Pappa frågar i receptionen efter en telefon. Vi blir hänvisade till en hytt där en engelsk läderfåtölj står framför ett mahognybord med en svart bakelittelefon. Väggarna är fodrade med rött läder perforerat av små hål. När dörren går igen är akustiken så dämpad att man hör sin egen puls. Pappa vill vara ensam i hytten. Han ska prata med redaktionen och gå igenom strykningar i sin text. Jag går ut och tittar på samtalet genom hyttdörren som är helt av glas. Isoleringen är god. Pappas ansikte talar stumt. Ibland tar han tag i kulspetspennan som dinglar i en lyktstolpslik metallfjäder intill telefonen. När han skriver ger stolpfjädern efter, men reser sig med ett ryck när han släpper pennan som sedan hoppar runt ett tag under den vaggande fjädern. Snart är det klart och vi åker ned till stationen med vårt bagage.

   Vi sitter ensamma i kupén. Efter ett tag går vi till restaurangvagnen. Borden har vita dukar med veck så stärkta att de nästan lyfter de glas som står på dem. Närmast köksluckan sitter en kypare med en kaffekopp och en cigarett. När vi slår oss ned reser han sig och kommer gående med en meny.

   Vi sitter länge. Efter maten beställer pappa in kaffe och plockar upp det hopfällbara schackspelet som vi brukar ha med oss. Pappa låter mig vinna, misstänker jag. Vanligtvis blir jag arg när han gör så, men jag säger inget. Det skymmer, landskapet och därmed känslan av att tåget rusar framåt försvinner in i mörker. Kvar blir en vaggande rörelse.

   Väl tillbaka i kupén somnar jag.

Pappa och jag ska tillsammans recensera en nyutgiven diktsamling. Först ska poeten intervjuas av mig. Jag ringer upp tidigt på morgonen. Författaren svarar med översvallande vänlighet att jag genast kan komma över. En stund senare står jag utanför hans stora dörr av ek med träintarsior av olika grekiska landskap. Jag hinner bara nudda dörrklockan förrän författaren öppnar med ett energiskt ryck som om han hela tiden stått och lurpassat på mig på andra sidan. Han är iförd en svartvit heltäckande sidenpyjamas, ursäktar sig med den tidiga timmen och ber mig leende stiga på. Stig på stig på, för all del stig på! nästan ryter han. Han kan inte dölja sin förtjusning när jag sneglar på det invecklade geometriska mönstret på hans pyjamas. Han passar på att berätta att den är gjord av den store japanske pyjamasmästaren X och att han köpt den när han fick sitt stora Japanstipendium häromåret för sin haikudiktsamling, vad tyckte jag förresten om den?

   Han visar mig till en soffgrupp i vardagsrummet och bjuder mig att slå mig ned. Jag nästan försvinner i soffans blodröda sammet. Tittar upp i taket som är ovanligt högt och fyllt av bemålad stuckatur. Rakt fram där man förväntar sig en teve står en målning av den kände konstnären Y uppställd på ett staffli. Jag ser på tavlan medan jag samtalar med författaren. Den föreställer ett hus omgivet av en stor skog fylld av olika djur som sticker fram mellan trädens stammar. Framför huset löper en fyrfilig motorväg. En man har stannat sin bil, klivit ur och tittar tillsammans med sin son ned i diket intill motorvägen. Där simmar små fiskyngel och grodor. Sonen pekar på en vattensköldpadda som sticker upp huvudet och ser tillbaka på dem. Det är märkligt med allt liv i dikesgrenen som trotsar smuts

och buller från den fyrfiliga motorvägen.

   Jag informerar poeten om att tidningens kritiker snart skall komma och ta över intervjun. Jaha, säger han och övergår till att prata om den ljuvliga våren och citerar olika berömda dikter om april, den grymmaste av månader. Vi fortsätter att prata om hans bok och mitt i en mening ringer pappa på dörren. Jaha, det är kritikern X säger jag. Vad, säger författaren förskräckt. Han flyger upp med ett nervöst ryck, släpper in pappa, ber honom slå sig ned i en av soffgruppens fåtöljer varefter han rusar in i ett angränsande rum och börjar klä sig, rotar runt i en trave papper, rycker åt sig ett manuskript och försvinner ut genom dörren. Pappa förvånad. Vad tog det åt honom? Jag svarar att jag inte vet. Vi går fram till fönstret och ser hur författaren går ute på trottoaren osäkra steg än hit än dit medan han kastar ängsliga blickar upp mot fönstret där vi står. Han har en lång och vid slängkappa, lång sidenhalsduk och en stor bredbrättad svart filthatt. Han går bakom förbipasserande människor och följer dem en bit hukande tills någon kommer från andra hållet, då vänder han och går kurande framför dem – allt för att vi inte ska se honom. Han kastar sig in i en telefonkiosk som han råkar passera. Både ansikte och telefon döljs under hattens brätte. Så lägger han på, ser lättad ut, går iväg med bestämda steg och försvinner bakom ett gathörn. I samma stund vrider en nyckel om låset och tre tanter kliver in, säger att de är författarens fastrar. De konverserar oss artigt, sätter på kaffe och börjar grädda bullar ute i köket. Pappa alltmer förvånad, frågar sig vad de håller på med.

   Så kommer författaren tillbaka, han var tvungen att ta sin morgonpromenad förklarar han. Vi läser hans bok och konstaterar att den är fantastisk. Jag sätter mig ned och börjar foga ihop de olika bladen till ett tryckbart häfte. När jag är färdig håller jag upp boken med klistriga fingrar. Poeten sätter upp en frågande min och undrar varför jag gjort så, boken är ju redan tryckt? Pappa går fram till mig, lutar sig mot soffkanten och säger att det här väl inte ska bli så svårt att skriva om, det är ju bra, det ska gå att närma sig det här. Och bakom honom skrattar poeten och tanterna, kramar om varandra, småpratar, dricker kaffe och äter kakor. H