Uppbrottet

Sista månaden innan vi flyttade var pappa och jag ensamma kvar. Det var högsommar och kvavt. Vi satt på tröskeln till den öppna verandadörren och småpratade. Pappa var inåtvänd. Han drack kaffe med varm mjölk ur en stor mugg. Till mig hade han gjort en kopp choklad. Solen sken men det kom mörka åskmoln rakt mot oss. Jag räknade hur långt det tog mellan den första ljusblixten och knallen som kom rullande efteråt. Nådde till hundra. Sedan tappade jag räkningen av stolthet, för så långt hade jag aldrig tidigare kommit. Det blev allt kortare mellan ljus och dunder tills molnen var rakt över vårt hus. Regnet kom som en viskning borta i buskarna. De svajade till och det oklippta gräset böjde sig. Från taket började en gardin av större droppar att falla. Jag sträckte på foten och försökte få en att träffa nageln på min stortå.
Åskskuren drog snabbt förbi. Vi bestämde oss för att gå och köpa varsin våffla nere i kiosken vid hamnen. Jag tog på mig ett par blå stövlar som långa grässtrån fastnade på när vi gick genom trädgården bort till grinden mot gatan. Som säkerhet hade pappa ett paraply fastklämt under armen.
Luften var vattentvättad och sval, så mycket friskare än vad den varit nyss. Pappa torkade bort vattnet från stolarna och utebordet intill kiosken. Vi satte oss ner med våra våfflor med hjortronsylt och smältande grädde. “Titta!“ sa pappa och pekade. Jag vände mig om och såg regnbågen som hängde över viken.
Intill kiosken fanns turlistan för ångbåten som sommartid gick ända bort till staden där farmor och farfar bodde. En båt skulle gå om någon timma och vi bestämde oss för att åka och hälsa på dem. Vi skyndade hem. Jag hade fått en egen resväska som såg ut precis som pappas bara det att den var mycket mindre. Jag la ner några saker i den medan pappa packade i sin egen dubbelt så stora. Sedan gick vi tillbaka till bryggan och satte oss vid kiosken och väntade.
Båten kom. Jag hade med mig ett ritblock som jag ritade båtar i. Pappa satt dold bakom sin tidning som han hissade ner när jag ville att han skulle se vad jag gjort. Jag ritade också av farmor och farfar med en massa rynkor. De var så gamla att de snart kunde dö.

Oändligheten

Döden och oändligheten var saker man pratade med pappa om. Mamma svarade inte på sådana frågor. Pappa var däremot road när jag undrade var allting tog slut. Han vek ner sin tidning och kom med en motfråga.
”Jag vet inte. Men om det tar slut, vad kommer efter?”
”En vägg” svarade jag.
”Och efter den? ”
”Ett Kalle Anka-universum.”
”Och därpå?”
”En tegelmur och efter den ett Tin-Tin-universum.”
”Och därefter?” fortsatte pappa.
”Ett hus.”
”Och vilka bor där?”
”Alla som dött.”
”Det får vara en rejäl villa. Och sedan?” frågade pappa.
”En trädgård där alla ihjälkörda igelkottar och vår döda hamster går omkring”
”Och därefter?”
”En flod med pirayor och därbakom en öken av skeletten från de som försökt gå över floden, blivit avgnagda av pirayorna och sedan uppknuffade på andra sidan.”
”Och efter skelettöknen?”
”Ett träsk med familjen Adams köttätande blommor och däremellan kvicksand.”
”Och sedan?”
Jag visste inte, frågade istället pappa om vad som kommer efter livet. Paradiset i himlen trodde pappa. Där fanns Jesus och alla som gått hädan.
”Men man stoppar ner folk i jorden när de dött!”
”Jo, men nu för tiden brukar man oftast elda upp folk. Askan begraver man men själen går med röken uppåt och blandar sig med molnen” förklarade pappa.
Från det ena till det andra, när skulle pappa och mamma dö?
Pappa log stort, det låg så långt fram så det fanns inga kalendrar upptryckta med de datumen ännu.