Det var en gång, en gång som var sandad …
Människor djupt försjunkna i läsning är ett återkommande motiv i Bengt Jahnsson-Wennbergs målningar. Med blicken riktad mot den uppslagna boken, och inneslutna i sig själva, pågår något som är dolt för omvärlden. Tillsynes oberörda framkallas i läsarnas sinnen bilder och berättelser och trots sin fysiska närvaro är de någon annanstans – den värld som texten ger upphov till har språket och fantasin som sina yttersta gränser. Man kan som sagt aldrig veta, men i dessa målningar tycks det finnas ett närmast spegelliknande förhållande mellan det inre tillståndet och det yttre. Man skulle också kunna beskriva saken så att övergången från det ena till det andra sker utan motstånd, eftersom det inre och yttre här i själva verket är ett och detsamma. Hur besynnerliga saker som än utspelar sig innanför dukens ramar blir dessa händelser aldrig främmande och aparta, utan ingår på ett självklart sätt i den logik som målningen upprättar. Det kan handla om en stadspark befolkad av monster och exotiska djur, vilka tycks lika hemmastadda som de mer ordinära invånarna upptagna av sina vardagliga bestyr. Eller hus som står i lågor medan personerna bredvid metodiskt fortsätter att fylla sin bil med pinaler utan att egentligen lägga märke till den pågående katastrofen. En möjlighet är att det vi ser delvis är osynligt för människorna i bilden, och att det handlar om samtidiga men parallella skeenden som konstnären låter oss bevittna. Med fiktionens hjälp blottas den lika konkreta som undanglidande verklighetens olika nivåer, som om det krökta rummet av en händelse vecklade ut sig för att lika snart slutas igen.
Den obekymrade förflyttningen mellan tillvarons många dimensioner, som kännetecknar Bengt Jahnsson-Wennbergs konstnärskap, kommer också till uttryck i bildernas rumsliga förhållanden. På ett handfast plan finns ofta en tambur, ett vardagsrum eller kök och de har en lika specifik som allmän karaktär, vilket också kan sägas om personerna som vistas där. Inte sällan en man, antingen ung eller i en svårbestämbar medelålder, en kvinna, äldre personer och ibland barn. Gestaltningen är gjord med en utvecklad känsla för rummets rymd och kropparnas volym. Här råder – alla egenheter till trots – den tyngdlag som får tingen att obevekligen dras mot marken. Även luften i målningarna har en iögonenfallande påtaglighet och klarheten. Rummen har som regel ett fönster som skapar en relation mellan ute och inne. Förhållandet är aldrig ett och detsamma utan förändras beroende på dygnets timma. Dagar när solen strålar bländar utsikten genom sin intensitet och rummet blir dunkelt. Då inträffar det märkliga att världen utanför tränger sig på och tycks, paradoxalt nog, lika nära som interiören i förgrunden. Husen, träden och gården befinner sig helt plötsligt mitt i rummet. Vid gryning eller skymning uppstår en jämvikt mellan ute och inne och blicken flyter sömlöst genom rutan, men när natten lägrat sig förvandlas den till en spegel och rummet reflekteras i det svarta fönstret. Effekten påminner om ett dubbelexponerat diapositiv och det är svårt att avgöra tingens avstånd till varandra – rent av vad som är spegling och inte.
Rörelsen mellan dröm och verklighet är starkt förbunden med rummets mångtydighet och båda aspekterna bidrar till verkens fabulerande sida. I såväl målningarna som de litterära alstren berättar Bengt Jahnsson-Wennberg historier där det självupplevda utgör en språngbräda för långt vidare utflykter – ofta med sagans fängslande fantasifullhet. Vardagens rullande rutiner döljer knapphändigt de andra skikten och i själva verket läcker den igenkännbara ytan som ett såll. Både i enskilda bilder och i serier av målningar gestaltas händelseförlopp som vänder ut och in på vedertagna föreställningar om tidens och rummets enhet. På ett oroande – men också roande – sätt destabiliseras tillvaron och livets mest alldagliga händelser visar sig förbundna med lika oförutsägbara som absurda underströmmar av begär och nycker. Eftersom berättelserna har skapats utifrån dessa förutsättningar är strukturen ofta associativ och öppen, vilket i ovanligt hög grad gör betraktaren delaktig med sina minnen och erfarenheter. Mitt i denna drömlika värld finns dock en närmast fenomenologisk upptagenhet av detaljer. Låter man blicken vandra utmed fönsterbrädan av kolmårdsmarmor – det var vanligt i funkishus byggda på trettiotalet – är varje krukväxt så omsorgsfullt iakttagen och återgiven att man känner skillnaderna mellan bladens olika taktila egenskaper och ser vilka växter som skulle behöva näring. Mellan krukorna finns dammet och pryttlarna som hamnat där och blivit kvar. Föremål som vaneseendet förpassat till glömskan. Låter man blicken vandra uppåt möter den rullgardinen, vars snodd tecknar en tunn och lodrät linje mitt i utsikten. Gardinen är blekt och snurrar inte upp sig som den ska. Det var också länge sedan persiennerna var nya och spänstiga. Nu hänger de sorgmodigt snett. Gud bor i detaljerna har det sagts och genom den sinnliga närvaron gestaltas här tillvarons på samma gång alldagliga prägel och djupa outgrundlighet.