*
En natt på landet fick jag syn på vintergatan. I stan ser man den inte. Nu var jag ovan och reagerade som innekatten när den råkar komma under bar himmel: den kryper ihop, kan inte förstå vart taket tagit vägen. Jag stod där med fastfrusna fötter medan ögonen vandrade i vintergatan letande den stjärna en flickvän en gång pekat ut. Var och en skulle vara född med en egen vars ljus visade ens väg. Hon sa det leende, visste att bilden var sliten.
Men ändå, så självklar den måste varit för dem som använde stjärnor för att navigera hem. Hamnen fanns någonstans i kanten på oändligheten runt dem. Undra på att båtar döps. Man vill tilltala den som håller ens ändlighet, även om den kupade handen bara är knakande trä.
*
Det var inte detta du bad om
när mormor sjungit tryggareee
Men nu är du så stor
att du kan tänka baklänges
Då drar du igen dragkedjan bakom din båt
och vattnet blir helt som ett oskrivet blad |
*
Molnen far som en trasa över zink
emellan blinkar solen
Så är jag 40
och kan se åren skiktade i en brunn
Bakom hålet med blåblänk i botten
står farbror barfota i gräset
I högerhanden håller han trälocket
– Kom säger han
Jag ska visa dig vad bara vi vet
Jag tar ett steg mot honom
och ramlar ner i brunnen
tumlar neråt som en handduk
samtidigt som jag står kvar
och ser hur jag fladdrar hit och dit
för att till sist fastna som tejp på en våg
Då lägger farbror locket på
Så går molnen åter som en trasa och tavlan är tom
Nya kritstreck dras och jag ombeds kliva emellan
Det är trångt
Ateljén där jag står är så låg att jag måste böja huvudet
Runt mig ligger målningar i högar
men vad ska man med möda som kväver
Den ena traven efter den andra bärs ut till en brasa
|
medan rummet blir allt större allt ljusare
Med de sista dukarna under armen går jag en mil över golvet
och trycker ner zinkhandtaget som ligger så kallt i handen
att jag måste värma den vid elden som flammar en vinge
från bråten upp i mörkret
Men det finns en vinge till
som sveper neråt likt tyngdkraften
under gående fötter
Så flyger brasan utan att lyfta
från otåligt fingrande eld till glödande kol
Några kajor verkar fulla i fan där de sitter
som svarta blad i träden intill
När de ser att jag tittar lyfter de
och irrar i allt tvärare kast
för att skaka mig av sig
* |