II. Parken ser likadan ut nu som då min dotter var liten. Eller när jag var det. De stora ekarna och kastanjerna har inte ändrats nämnvärt. Men då jag själv var barn fanns mitt bland dem ett trähus som jag besökte nästan varje söndag. Då öppnades fönsterluckorna och man kunde köpa våfflor med grädde och sylt. De serverades på rappliga papptallrikar som krängde när man försökte få av en bit med den sågtandsförsedda plastgaffeln.
En dag när jag kom till pappa fanns det bara en svart ruta kvar efter huset. En pyroman hade satt eld och brandkåren hade inte kunnat göra annat än se till att lågorna inte spred sig till träden, vars grenar sträckte ut sig farligt nära.
Jag var tretton år och och hade slutat att gå dit och köpa våfflor. Ändå upptog det mig mycket att huset som alltid stått där inte längre fanns. Det kändes overkligt, som ett trolleritrick. Men det som försvinner i sådana finns kvar någonstans, i en skörtärm eller dubbelbotten. Letade man ordentligt borde det gå att hitta huset. Och mycket riktigt... |