| III. ...och ett trähus dök upp i andra halvan av landet den sommaren. Mamma och hennes nye man köpte en liten gård på västkusten. Förutom ladan och hönshuset fanns ett bostadshus som hade samma storlek som det som brunnit ner i pappas park.
De hade letat ett bra tag utan att hitta något som de tyckte om. Den här gången var även jag med i bilen. Gräset rasslade mot underredet då vi svängde av och in på den snirkliga grusvägen som ledde den sista biten fram. På håll såg det ut som om huset vinkade åt oss. För att vädra hade mäklaren ordnat tvärdrag. En gardin på övervåningen hävde sig ut över fönsterkarmen likt ett segel, som kollapsade och sjönk tillbaka in, för att sedan åter svälla ut.
Gården låg ännu i kvällssol och höjd över skuggorna som började komma över ängarna nedanför. Det var här dalen tog slut efter att sjöbottnen klättrat upp i höjd med bergen och förvandlat dem till mjuka kullar. Längre ner reste de sig höga runt åkrarna och fjordens branta väggar.
Trädgården hade fått växa fritt denna sommar.
På ladans gavel hängde ännu begravningskransen efter mannen som på senvåren dött i en hjärtattack ute på en av gårdens tre små åkrar. Frun, som inte ville bo kvar ensam, hade så fort begravnings- kaffet var avklarat flyttat in till en lägenhet i närmaste stad. Hon och hennes man hade skött om huset väl. Nu var det vår tur. |