Tidningen Kulturen.se
Litteratur: Bengt Jahnsson-Wennberg, Vadmästaren

kritik-Litteratur

skrivet av Benny Holmberg

2008-11-14

En telekabels fjärranlängtan

Att Bengt Jahnsson -Wennberg är bildkonstnär råder det ingen tvekan om. Han är dessutom prosaförfattare och har tidigare kommit ut med Hur gick det här till? 2005 och Lunch bakom horisonten 2007.
Han bor och verkar i Stockholm, men har varit flitig med utställningar också på andra håll i landet. Sedan många år medverkar han i kulturtidskriften Hjärnstorm och sedan 1999 undervisar han på Konstskolan Gerlesborg i Stockholm. När han nu gör sin poesidebut med Vadmästaren strör han bilder och metaforer över sidorna. Han tycks se hur metaforerna bara ligger där och skräpar färdiga att hämtas upp. Som när kölvattnet blir till en dragkedja eller när molnen blir konvalescenter. Bengt kan till exempel i avdelningen Prologer konstatera kapaciteter hos tingen som hos en stam som tycks kunna bära upp en "telekabels fjärranlängtan":
"Här sover du i ett
dunmjukt frågetecken
upphängt i en stam
med resning nog att bära
en telekabels fjärranlängtan"
Sedan har vi brevet som naturligtvis skall med om längtan och sorg skall till:
"För ett brev har egen vilja
är en våg innesluten i ett hölje
Där skvalpar avsändaren
fången i brevet
som anden i flaskan
Den som öppnar
får önska vad den vill"
Eller att jämställa ting och människor, som med dessa moln:
"Inåtvända moln
som ensamma människor
strövar de över en ledig dag"
 I upptakten redovisas meningslösa år och en ny början tar vid. Sedan målar Jahnsson utan underlag. Det är balkongen som går brygga ut i kastanjen. Under nätter utan sömn går han till parken och framkallar kastanjernas grenverk till att bli jättelika. Under dessa sömnlösa nätter blandar han rastlöst korten men hamnar åter mellan samma lakan. Och när han vaknar:
"I gryningen blinkar sopbilen fram"
och
"Centralstationens perronger har jordmån för längtan"
Och i drömmen far molnen som "en trasa över en zink"
I avdelningen Porträtt väcker han upp nya infallsvinklar ur beprövade erfarenheter som finns i hemtjänsten, tanten som sticker nålar i en för att kontrollera existensen, Skrynkliga fröken och  Rullstolen. Det är ett nyupptäckter i det vardagliga. I avdelningen Vägar till intet träder någon in som talar "spöklika meningar" och han menar: "lägg bort rösten den låter så trött"
Men ibland blir det lite trångt bland bilder, liknelser och metaforer.  Allt utrymme på den verbala duken måste inte fyllas. Möjligen att man stryker på med grundstämning och grundar tematiken. Men sen bör det få vara syreintag här och var.  Det kan tänkas att Bengts självklara bildskapande kan spela honom spratt, ungefär som en pålle som inte nog snabbt kan komma ur spiltan och löpa loss...
Som helhet är denna poesidebut säker och tung. Bengt Jahnsson är en vaken iakttagare, hans varseblivningsförmåga upptar de mest vardagliga saker till granskning och ombildning. Han har en rejäl motivkrets att handskas med. Det blir bilder av dignitet och närvaro.
Benny Holmberg